» Nyheter
⪼ Englands Seglats 2005 - 1
Etapp ett: Stockholm - Simrishamn, 23 juni - 28 juni
Besättning: Thomas och Vanessa, Jonatan Ståhl, Malin Ljung Striberger, Tomas Ljung, Erik, Karin och Emil Arvids,
Bengt Spade och Bengt Dahlberg.
Bengt Spade och Bengt Dahlberg.
23 juni - Efter den värst gungande natten på hela etappen (vid beckholmskajen) lämnade Deodar och Sunbeam Beckholmen om eftermiddagen den 23 juni med Thomas & Vanessa samt åtta mans besättning. Besättningen utgjordes av en sällsynt samling landkrabbor, varav endast Jonatan egentligen borde ägt tillträde akter om stormasten. Av oss övriga hade ett par förvisso trampat Deodars däck och ännu någon seglat i sin grönaste ungdom, övriga kom direkt från handelsflottan, marinen eller Dalarnas djupa skogar. För Emil sex år från Bjursås hade inte en färd med rymdfärjan Discovery varit sällsammare eller mer spännande.
Vinden var sydlig, vilket kvittade när vi gick traden genom Skurusundet och förbi Saltis för motor. Vi hyste föga hopp om en ledig klippa i den i fritidsbåtkretsar numera så trendriktiga Napoleonviken. Men den store Hamnchefen hade hållit sin hand över skutklippan mitt i mygg- och plastvimlet och vi kunde smidigt olja oss in till berget med Sunbeam ömt tryckt mot babordssidan. Bad och frosseri och allmän förbrödring på däck med Sunbeams tappra fyrmannabesättning. Efter alla månaders förberedelser inför denna expedition var Thomas och Vanessa lite trötta, men vi utvilade smittades ohjälpligt av äventyret, trots att vi bara skulle med till Skåne.
Vinden var sydlig, vilket kvittade när vi gick traden genom Skurusundet och förbi Saltis för motor. Vi hyste föga hopp om en ledig klippa i den i fritidsbåtkretsar numera så trendriktiga Napoleonviken. Men den store Hamnchefen hade hållit sin hand över skutklippan mitt i mygg- och plastvimlet och vi kunde smidigt olja oss in till berget med Sunbeam ömt tryckt mot babordssidan. Bad och frosseri och allmän förbrödring på däck med Sunbeams tappra fyrmannabesättning. Efter alla månaders förberedelser inför denna expedition var Thomas och Vanessa lite trötta, men vi utvilade smittades ohjälpligt av äventyret, trots att vi bara skulle med till Skåne.
24 juni - Midsommaraftonen inleddes med en liten uppvisning. Samma visserligen ogunstiga men varma och sköna sunnanvind pustade stadigt, så det var inte läge för någon slalomsegling. Men vi tog sats med skutorna där innerst i viken (som nu var proppfull av vitvaror) och åtskilligt raklödder hamnade i fel strupe när skutorna gjorde ett samfällt trestegshopp genom armadan av tvålkoppar och försvann i söder.
Fast någon segling vart det inte nu heller. Vi tuggade på för maskin förbi Dalarö och fick via radion besked att det gick hög motsjö nere på Mysingen. Så vi girade styrbord istället och rundade Gålö. Som två valar omsvärmade av plastbåtar närmade vi oss Muskö och som om vi hade passerat en osynlig gräns var vi plötsligt helt ensamma på fjärden! Härligt! För full maskin tröskade vi ner över Hårsfjärden i Sunbeams kölvatten. Mystiska anläggningar skymtade bland skären och en kuslig stämning grep oss. Tänk om inte torpedbåtarna fått beskedet att vi var vänligt sinnade! Per hade förvisso utverkat en passersedel hos marinchefen, men det är ju midsommarafton… En havsörn gled runt och höll vakt medan vi smög oss förbi en massa saker som det vore onödigt att beskriva i detalj. Slutligen slank vi i alla fall behändigt ut genom Skramssundet utan att fastna i ubåtsnäten. Där vinkade vi till Alice Babs och töffade vidare nedåt Nynäs och Torö. Solen glittrade i böljorna, alla flaggor var i topp och folk firade på holmarna. Midsommarstämningen började krypa i oss och vi beslöt fimpa muggebiggandet och ankrade efter en massa om och men upp i Brännskärslagunen innanför Järflotta.
Fjärden låg blank som en dansbana och Sunbeams gastar gick i båtarna för att rasta iland skeppsretrievern. De återkom med nyutslaget björkris varmed skutorna bekläddes. Den stilla varma midsommarkvällen bredde ut sig åt alla håll med mat i överflöd, glada skratt och galande gökar. Och när den brandgula fullmånen hävde sig upp över bådorna började vemodiga dryckesvisor rulla ut över vattnet. Öborna kom ned och stod som tända ljus på hällarna, blickande mot de båda hopsurrade farkosterna ute på redden. Solstrålarna Per, Elisabeth, C.G. och Gittan visade sig vara överdängare på snapsvisor och eldvattnet tröt långt före rösterna. En innerlig och värdig midsommar i goda vänners lag på en paradisisk plats. Kunde en världsomsegling börja bättre?
25 juni - Lördagsmorgonen var desto verkligare. Kall och gråmulen och genomstungen av den piniga nordvästan vi längtat efter. Ett snabbdopp fick blodet att stelna och efter att ha satt focken kastade vi loss från Sunbeam och sögs ut genom gattet. Sunbeam skulle gå kusttraden för maskin ner till Oxelösund i hopp om att kunna shanghaja lite besättning, så vi fick horisonten för oss själva. Hissade även storsegel, mesan, stortopp och klyvare och slörade ner förbi Öja i sex knop. Östersjön bredde ut sig och vi delades in i två fyrmannavakter, som genast började ett rullande fyratimmarsschema, medan Thomas gick standby.
Sjön blev allt grövre och vinden friskade i ytterligare och vred en aning på syd, så vi gick för bästa tänkbara halvvind i uppemot nio knop. Fladder i seglen orsakat av alltför rigid kompassexercis väckte kapten, som kom ångande och undrade om vi skulle sänka skutan för honom. ”Den här vinden håller aldrig i sig, vi får stå på och segla natt om vi ska komma nånstans” sa Thomas. Så det var bara att pälsa på sig och läsa in kustens fyrar och grund. Himlen klarnade och solen försvann i havet i en fräsande härdsmälta. Eftersom vi gick rätt över Landsortsdjupet kunde Thomas få sig en rejäl nattsömn. Den första på hur länge? Vanessa var lite orolig först för hur vi skogsfolk skulle greja skivan, men Erik visade sig gåtfullt nog införstådd med skutseglandets viktigare finesser. Så vi tände lanternorna och jagade vidare in i den opalfärgade natten medan fyrar och skepp blinkade i fjärran – en oförglömlig nattsegling.
Fast någon segling vart det inte nu heller. Vi tuggade på för maskin förbi Dalarö och fick via radion besked att det gick hög motsjö nere på Mysingen. Så vi girade styrbord istället och rundade Gålö. Som två valar omsvärmade av plastbåtar närmade vi oss Muskö och som om vi hade passerat en osynlig gräns var vi plötsligt helt ensamma på fjärden! Härligt! För full maskin tröskade vi ner över Hårsfjärden i Sunbeams kölvatten. Mystiska anläggningar skymtade bland skären och en kuslig stämning grep oss. Tänk om inte torpedbåtarna fått beskedet att vi var vänligt sinnade! Per hade förvisso utverkat en passersedel hos marinchefen, men det är ju midsommarafton… En havsörn gled runt och höll vakt medan vi smög oss förbi en massa saker som det vore onödigt att beskriva i detalj. Slutligen slank vi i alla fall behändigt ut genom Skramssundet utan att fastna i ubåtsnäten. Där vinkade vi till Alice Babs och töffade vidare nedåt Nynäs och Torö. Solen glittrade i böljorna, alla flaggor var i topp och folk firade på holmarna. Midsommarstämningen började krypa i oss och vi beslöt fimpa muggebiggandet och ankrade efter en massa om och men upp i Brännskärslagunen innanför Järflotta.
Fjärden låg blank som en dansbana och Sunbeams gastar gick i båtarna för att rasta iland skeppsretrievern. De återkom med nyutslaget björkris varmed skutorna bekläddes. Den stilla varma midsommarkvällen bredde ut sig åt alla håll med mat i överflöd, glada skratt och galande gökar. Och när den brandgula fullmånen hävde sig upp över bådorna började vemodiga dryckesvisor rulla ut över vattnet. Öborna kom ned och stod som tända ljus på hällarna, blickande mot de båda hopsurrade farkosterna ute på redden. Solstrålarna Per, Elisabeth, C.G. och Gittan visade sig vara överdängare på snapsvisor och eldvattnet tröt långt före rösterna. En innerlig och värdig midsommar i goda vänners lag på en paradisisk plats. Kunde en världsomsegling börja bättre?
25 juni - Lördagsmorgonen var desto verkligare. Kall och gråmulen och genomstungen av den piniga nordvästan vi längtat efter. Ett snabbdopp fick blodet att stelna och efter att ha satt focken kastade vi loss från Sunbeam och sögs ut genom gattet. Sunbeam skulle gå kusttraden för maskin ner till Oxelösund i hopp om att kunna shanghaja lite besättning, så vi fick horisonten för oss själva. Hissade även storsegel, mesan, stortopp och klyvare och slörade ner förbi Öja i sex knop. Östersjön bredde ut sig och vi delades in i två fyrmannavakter, som genast började ett rullande fyratimmarsschema, medan Thomas gick standby.
Sjön blev allt grövre och vinden friskade i ytterligare och vred en aning på syd, så vi gick för bästa tänkbara halvvind i uppemot nio knop. Fladder i seglen orsakat av alltför rigid kompassexercis väckte kapten, som kom ångande och undrade om vi skulle sänka skutan för honom. ”Den här vinden håller aldrig i sig, vi får stå på och segla natt om vi ska komma nånstans” sa Thomas. Så det var bara att pälsa på sig och läsa in kustens fyrar och grund. Himlen klarnade och solen försvann i havet i en fräsande härdsmälta. Eftersom vi gick rätt över Landsortsdjupet kunde Thomas få sig en rejäl nattsömn. Den första på hur länge? Vanessa var lite orolig först för hur vi skogsfolk skulle greja skivan, men Erik visade sig gåtfullt nog införstådd med skutseglandets viktigare finesser. Så vi tände lanternorna och jagade vidare in i den opalfärgade natten medan fyrar och skepp blinkade i fjärran – en oförglömlig nattsegling.
26 juni - Sjön lugnade sig en smula framåt gryningen, men ingen ville koja. Alla bara begrundade det lysande havet, där solen höll på att födas. Som det står i Odysséen: ”Natten svann hän och det grydde mot dag och de seglade ständigt”. De darriga midsommarmagarna började också hämta sig så smått och kafferöken stod som en syrénhäck ur skorstenen. Solen steg och belyste ett hotfullt svampmoln inåt land, som sannolikt var något ångutsläpp från Oxelösundsverken.
Vi nalkades så sakteliga Kalmarsund och väntade att få se Långe Erik, men istället dök först Oskarshamns sockerbitar upp över horisonten och kort därpå stack Blå Jungfruns illröda skalle upp över kanten. Solen sken och vinden höll i sig men det tog ändå hela dagen att hinna ner till Jungfrun. Vanessa passade på att hålla lite eye-splice-workshop och Deodar fick nya fina beslagslinor med broderier på. En nyfiken gråsäl dök upp och busade med Emil. Sälen dök under båten och Emil sprang fram och tillbaks; de hade kungligt roligt i över en timme. En nattskärra kom också flygande och hölls i lä för storseglet en stund innan hon tvärvände in mot Böda kronopark. När vi omsider passerat Jungfruns barska hällar tvärmojnade vinden som om en fläkt stängts av. Vattnet betedde sig underligt och vi bara snurrade runt under ön tills Thomas till sist sa: ”Nu åker vi i två knop – bakåt”. Då bärgades garderoben, maskin drogs igång och vi töffade in till den gamla skutmetropolen Pataholm. Pataholm är ett overkligt ställe – en grund örik flad med en brygga. Någon menade att det liknade Mississippideltat. Längst in i viken ligger byn på en kulle med kullerstensgator och gamla handelshus och ett litet stadstorg. Runt alltihop betar kossor under ekarna och tvärsöver sundet lyser Borgholms slottsruin. En bättre viloplats för sjötumlade själar finns nog i alla fall inte. Den i byn boende skutseglaren Ivar Jung dök upp för en pratstund, men sen innan någon visste ordet av var det soprent på kaj och däck.
27 juni - Vinden har vridit ännu mer mot sydväst, tvärtemot sjörapportens förmodan. Det berör oss dock inte inledningsvis, eftersom några timmars maskingång ner genom Kalmarsund väntar. Vakterna rullar igång igen och sundet smalnar vid Kalmars lås där vi glider in under ölandsbron. Thomas får fart på den nya GPS-plottern. Den är en rolig mojäng, som visar djup, belägenhet och kurs på en digitalkarta. Mitt i farleden visar plottern plötsligt att det är exakt en meter djupt.
Vi vill inte väcka skippern som tagit en tupplur men förstärker utkiken. Allt går väl, men vi törs inte lita på den där burken mer. Vi har kontakt med Sunbeam, som ligger en dag före oss. De har gått inomskärs för maskin hela vägen och är i Karlskrona redan. Vi överväger att ta oss dit men vinden är åt fanders och vi är redan trötta på maskindunket, så vi går in till Kristianopel istället.
Nästa lilla vackra och bortglömda kustort, nästan fri från turister frånsett den vanliga slyskogen av alumaster i hamnen.
Vi vill inte väcka skippern som tagit en tupplur men förstärker utkiken. Allt går väl, men vi törs inte lita på den där burken mer. Vi har kontakt med Sunbeam, som ligger en dag före oss. De har gått inomskärs för maskin hela vägen och är i Karlskrona redan. Vi överväger att ta oss dit men vinden är åt fanders och vi är redan trötta på maskindunket, så vi går in till Kristianopel istället.
Nästa lilla vackra och bortglömda kustort, nästan fri från turister frånsett den vanliga slyskogen av alumaster i hamnen.
Hamnkapten hälsar oss hjärtligt välkomna och berättar att en seglare som han bett lämna lite plats åt oss dragit iväg i vredesmod. Vi slipper hamnavgiften på köpet och får därtill se hamnkaptenens fågelhund driva upp en arapapegoja på en tysk turistbåt. Vovven får tag i några blå stjärtfjädrar som senare ses pryda husses kontor. Gojan gormar hela kvällen, men vi sitter på gästis och aväter en grand supé under livligt samspråk. Kvällen är varm och hela staden är fylld av rosen- och schersmindoft. Ett par tanter stannar och beskådar Deodar och frågar: ”Har detta varit en skuta?” Gojans garv i bakgrunden är svar nog.
28 juni - Bengtarna är morgonpigga och vill till sjöss i ottan. Vi släpar oss iväg, men när vi kommer ut mot Utlängan möter inte den labra nordväst som SMHI utfäst utan samma gamla sydvästan. ”Synd på så mycket bra vind” muttrar Thomas. Vi beslutar att gå in till Simris istället för att pressa på till Trelleborg. Men då måste nästa etappgäng dirigeras om, vilket slutligen lyckas. Vi hissar fock, stor, mesan, klyvare och bägge toppseglen och ger oss ut på lite bidevindsegling på Nordens Biscaya. Vi går för styrbords halsar i nästan fem knop när Sunbeam meddelar att hon redan är på väg för maskin mot Trelleborg, eftersom de måste till Skanör och bunkra diesel. ”Vi får allt dra igång motorn för att komma ikapp ”, säger Thomas utan visad entusiasm. För fulla segel och maskin kommer vi nu upp i sju knop, men längre ut i Hanöbukten har sydvästen hunnit bygga upp en imponerande motsjö.
Deodar stampar och dyker och brottsjöarna sprutar över oss. Emil tjuter av hänförelse framme i fören. I timmar dunkar vi på på detta föga seglarfähiga vis och får kontakt med Bornholm långt innan vi ser Skåne.
Malin får högsta betyg för sin bedrift att trolla fram en trerättersmiddag i rykande kultje, anrättad under brottning med kringflygande dammsugarslangar och stänk av vatten genom skylightet. Till slut tonar Linderödsåsen fram och vi hamnar sånär sydpå för Simris. En gipp krävs och bommar och gafflar svänger hit och dit innan vi inser att vinden samtidigt dragit västvart och vi nu har Simris mitt i vindögat. Vi nödgas bärga och går in för maskin, där vi slutligen lägger till i den labyrintiska hamnen och tvingas inse faktum: etapp ett är slut. Jonatan blir dock återkallad i sista stund och städslad som gast på obestämd tid. Den sista aftonen ombord blir glad i sällskap med de påmönstrande englandsfararna, ett rutinerat skutgäng äntligen.
Malin får högsta betyg för sin bedrift att trolla fram en trerättersmiddag i rykande kultje, anrättad under brottning med kringflygande dammsugarslangar och stänk av vatten genom skylightet. Till slut tonar Linderödsåsen fram och vi hamnar sånär sydpå för Simris. En gipp krävs och bommar och gafflar svänger hit och dit innan vi inser att vinden samtidigt dragit västvart och vi nu har Simris mitt i vindögat. Vi nödgas bärga och går in för maskin, där vi slutligen lägger till i den labyrintiska hamnen och tvingas inse faktum: etapp ett är slut. Jonatan blir dock återkallad i sista stund och städslad som gast på obestämd tid. Den sista aftonen ombord blir glad i sällskap med de påmönstrande englandsfararna, ett rutinerat skutgäng äntligen.
29 juni - Emil kastar sig på kajen och vrålar i förtvivlan när Deodar lägger ut utan oss och tolkar sålunda allas våra känslor. Skogsfolk och Bengtar försvinner med olika tåg och om det inte gungade så infernaliskt skulle alltihop kännas som en dröm.
Men från stugan i Gislöv får vi framåt eftermiddagen se Deodar komma glidande genom Bornholmsgattet med flammande segel i släpljuset. Majestätisk och orörlig som i en drömsyn stävar hon bort nedåt Svolder och Fehmarn och smälter slutligen ihop till ett kvarglömt kinesiskt tecken på kvällshorisonten. Koltrasten i askens topp sjunger Red Sails in the Sunset, strandskatorna flyger, blåelden blommar och korna råmar nere i stranden.
Tack för denna gången och Fair Winds, kära vänner!
Men från stugan i Gislöv får vi framåt eftermiddagen se Deodar komma glidande genom Bornholmsgattet med flammande segel i släpljuset. Majestätisk och orörlig som i en drömsyn stävar hon bort nedåt Svolder och Fehmarn och smälter slutligen ihop till ett kvarglömt kinesiskt tecken på kvällshorisonten. Koltrasten i askens topp sjunger Red Sails in the Sunset, strandskatorna flyger, blåelden blommar och korna råmar nere i stranden.
Tack för denna gången och Fair Winds, kära vänner!
© Fritt transkriberat från dagboken av Tomas Ljung.
foto © Vanessa McIntosh
foto: Tomas & Malin
Logo
